Vemodiga veckor

De senaste två veckorna har varit lite vemodiga. Jag var fullt beredd på att det skulle vara tufft att bo långtifrån familj och vänner när man har en bebis. Det är besvärligt såklart att inte ha den hjälpen i vardagen som närhet till bästisar och barnbarnsglad mormor innebär. Men det som verkligen känns, har det visat sig, är inte bristen på avlastning utan att inte få se S och mina andra människor tillsammans. Ingen förutom jag och S pappa träffar henne dagligen. Hon är inte del av någon annans vardag.

Jag minns min uppväxt som att det mer eller mindre alltid var fler än mina föräldrar och syskon närvarande. I synnerhet minnen från förskoleåldern är fulla av människor. Jag kommer ihåg att det kändes konstigt att mina kusiner hade en farmor och farfar som de träffade utan oss, min känsla var ju att vi var helt och hållet samma familj. I hela mitt liv har att ”umgås med familjen” inkluderat så många fler än mina biologiska föräldrar och syskon. Jag har alltid tagit närheten vi har till varandra som ganska självklar, men den kommer ju av all tid vi spenderat och allt vi delat. Det börjar gå upp för mig att S kanske inte blir lika självklar för dem och de för henne? Det händer så otroligt mycket i S utveckling nästan varje dag. Hon är så fin, go och rolig. Och social och kommunikativ! Ingenting gör mig lyckligare än att se glädjen och kärleken hos henne och hennes mormor, gammelmoster, mina syskon och bästisar när de ses. Jag känner det som att hon blir utanför nu och det gör ont i mig.

Det var meningen att jag och S skulle ha åkt till Stockholm och hälsat på min lillasysters familj, hon har en dotter som är ett drygt år äldre än min lilla. Så fick jag ryggskott (?!) och fick ställa in. Detta dessutom när C var i Göteborg. Så det bidrog väl till att de här tankarna och känslorna blev så starka precis nu kanske. Jag pratade med min syster och sa att jag känner det lite som att S liksom inte finns. Det låter ju galet men jag hittar inga bättre ord. Det var lite tröstande, om än sorgligt att höra att min syster känt samma sak med sin dotter, i synnerhet under hennes första år i livet. För jag vet ju att för mig, trots att de bott i annan stad och det dessutom varit pandemi som förhindrat besöken, så har min älskade systerdotter i allra högsta grad varit närvarande i mitt liv. Det har nog inte gått en dag sedan hon föddes som jag inte kollat på någon bild av henne. Och jag drömmer om allt kul vi ska hitta på i livet. Så det borde rimligen vara så att de som står mig närmst känner likadant för min S, och att hon, trots avstånd, kommer att ha en familj. Men, det går inte att komma ifrån att vardagen ihop för vi inte. Det sörjer jag.