Jag är jag social och har ett starkt behov av sällskap. Även då jag är socialt mätt vill jag gärna ha någon där, någon som sitter i ett hörn och pysslar med sitt när jag sitter i ett annat och gör mitt. Samtidigt har jag alltid haft behov av en egen plats. Ett ställe där jag får boa in mig. Som små delade jag och min bror rum. Ett tag hade vi båda varsin hembygd loftsäng och under dem blev som ett litet eget rum med draperi som kunde dras för. Därinne hade jag mitt dockskåp och där kunde man ligga på kuddar och ha mysbelysning. Helt ärligt är det mest det jag minns, att det var mysigt med draperiet. Inte att jag hade något stort behov av att stänga ute min bror eller inne mig själv. Bara att det var mysigt att ha en egen vrå att ”möblera” som jag ville. Och att det var festligt att spänna ett snöre mellan sängarna så en kunde skicka en korg med hemliga meddelanden fram och tillbaka. Idén att det är så viktigt att barn ska ha sitt eget rum samtidigt som föräldrar förväntas klara sig med ett gemensamt, där det ofta bara ryms en säng och kanske garderob, tycker jag är lite bakvänd. Jag är inte alls säker på att det alltid är barnen som har störst behov av det där egna rummet. Nåväl, en av fördelarna med att byta lägenhet i storstan mot hus på vischan är tillgänglighet och pris. Här har vi råd med rum.
I huset vi köpt finns på bottenvåningen förutom entré, toalett och badrum ett kök, ett vardagsrum och sedan ytterligare ett rum. På övervåningen finns ett större sovrum där tanken är att vi sover alla tre, ett litet rum som vi kallar gästrummet med en enkelsäng och ett skrivbord och så ytterligare ett större rum som fungerar som Cs arbetsrum. Det extra rummet på bottenvåningen ska bli mitt. Här tänker jag mig att jag ska kunna lämna pågående projekt framme utan att det stör någon och här ska jag kunna sätta mig och skriva eller pyssla utan att behöva se vardagssysslor som behöver tas tag i. Ikväll har jag äntligen fått tid att röja ur lite här, rummet har tjänat som förvaringsplats för allehanda bråte den senaste tiden. Nu ser jag fram emot att göra i ordning det. I rummet finns just nu en chiffonjé och en hylla som min farfars far, möbelsnickare till yrket, gjorde till min farmor och farfar när de gifte sig. De är två tunga och lite maffiga pjäser som visade sig fungera bättre i det lilla rummet än vad jag först trott. Utöver dessa står här, förutom sådant som ska väck, ett praktiskt, men inte så stilenligt skrivbord som jag har som sybord, och ett matbord. Matbordet passar bra i rummet men skär sig mot arvegodset.
Barnet då kanske någon tänker? Ska inte hon få ett rum? Nej, vet ni jag tror inte det blir något barnrum särskilt tidigt hos oss. Sover gör hon med oss så länge hon vill. Just nu mixar vi mellan att hon sover i vår säng och i en barnsäng som står intill oss. Hon verkar inte själv bry sig om var hon sover men mamman här får lätt fysisk abstinens av att sova ”utan henne” för mycket. Jag skulle heller aldrig någonsin orka med att gå ut till ett annat rum och hämta henne för amning på natten. Herregud det är ju knappt att jag kan hålla mig vaken när hon ammar som det är. När det kommer till lekrum så resonerar jag som så att barn vill ju vara där föräldrarna är. Det är i alla fall min erfarenhet. Jag tror att ett lekrum mest skulle bli ett rum som fylldes på med prylar. Hellre då ett mindre antal leksaker i de olika rummen där vi vistas mest. Jag läste nyligen om en studie som visade att barn i Sverige har 536 leksaker var i snitt. Den tanken ger mig lite lätt panik. Av flera skäl. Här blir det inget överflöd tänker jag, hon får leka med köksredskap och kottar! Någon får påminna mig om tre år så får vi se hur det har gått med mina vackra föresatser;)
