Efter dagens besök på gymmet kan jag bocka för tre veckor med minst tre styrkepass per vecka. Jag är så glad att jag började när jag började och inte föll för den enkla frestelsen att vänta två veckor och börja vid nyåret. Nu kan min lilla bekräftelsetörstande hjärna inbilla sig att jag ligger före. Före vem eller vad är högst oklart men också helt oviktigt. Mer intressant är att jag tror att det att jag inte väntade har gjort att jag haft lättare att hålla igång träningen. Det blir lätt så stort det där när man ska börja vid en särskild tidpunkt, som nyår, terminsstarter osv. Det kan vara grymt motiverande i starten men det blir också så väldigt lätt att få för sig att man misslyckats vilket är förödande för såväl glädje som moral.
Tre veckor är väl inte direkt lång tid kanske någon tänker nu. Det är sant, det är det inte. Är det tre fyra månader det sägs det tar att göra något till en vana? Det är inte läge att luta sig tillbaka och tro att nu rullar det på såhär av bara farten. I synnerhet inte eftersom C börjar jobba igen i övermorgon vilket i sig kommer göra det svårare för mig att hitta tillfällen. Varför är jag så nöjd då? Jo, för att jag har gått emot mitt beteendemönster flera gånger under dessa tre veckor. Och det har i sig varit helt avgörande för resultatet (med resultat menar jag träningsfrekvens, mitt enda mål för tillfället).
I tisdags tillexempel, var det just en sån dag då det hade varit lätt att hoppa över gymmet. Våra planer för dagen ändrade sent måndag eftermiddag och det blev bestämt att vi skulle åka till Örebro hela lilla familjen. Vid 12 behövde vi vara iväg. Varken jag eller lilla S vaknar ju särskilt tidigt heller så klockan 12 är ofta ganska strax efter frukost för mig numera. Hursomhelst, det hade varit lätt att skippa gymmet. Vanligen hade jag sagt till mig själv att det är dumt att stressa på morgonen, det är bara tisdag och finns många dagar kvar att träna på, jag kan gå ikväll (hade absolut inte hänt) etc etc. Sedan på onsdagen hade jag varit trött och seg efter tisdagens äventyr, kanske sovit dålig om lilla S haft en snuvig natt…och så vips är man där och hinner inte göra hela träningsveckan. Då känns det halvdant och blir lätt att tänka att veckan ändå är körd. Klar nedåt spiral. Istället gick jag och rev av ett pass. Det blev en liten timma där jag fick vara med mitt eget huvud innan jag skulle köra bil. Det blev lite jobba med kroppen en dag som i övrigt innebar en hel del stillasittande. Onsdagens seghet och vila kändes välbehövlig och lugn. Jag kom igång med veckans pass redan i början på veckan och att få in resterande pass blev lätt. Uppåtspiral!
Ett annat exempel är idag när jag var toktrött efter att ha sovit dåligt och inte haft en minut så kallad egentid igår. Jag började med en promenad i snöig skog och ett efterlängtat telefonsamtal med mamma. Väl på gymmet la jag mig i barnets position en stund och kände läget. Sedan tog jag det vuxna ansvarsfulla beslutet att inte som jag tänkt och brukar, lägga till en circuit med marklyft och annat köttigt utan hålla mig helt till mitt low impact pass. Detta höll jag fast vid när jag 25 minuter senare kände att nog klarar jag att lyfta lite. Tog en extra lång stretch istället.
Så hejja mig å mina tre veckor!
