Idag var det midsommarafton. Förra året var vi hos min kusin utanför Göteborg, så detta var vår första midsommar här. Hembygdsföreningen anordnade midsommarfirande på en gammal gård strax utanför byn med stång, dans och fika. Jag har vad jag kan minnas aldrig varit på ett sådant midsommararrangemang. Hos mormor i skärgården var det visserligen stång och dans om vi var där över midsommar men det var en mindre affär. De få jag lärt känna här hade alla annat för sig, undantaget grannar vilka var med och arrangerade och min kära körledare som stod för sången, men jag hoppades att vi skulle stöta på några kända ansikten. Så blev det väl inte direkt men det var roligt att bara sitta där och äta sina mackor och jordgubbar och känna stämningen. Att ha en ettåring innebär ju att man ständigt är sysselsatt ändå och eftersom hon också är tämligen utåtriktad och tockerom att vinka till folk så blir det ju alltid att man pratar med någon. Det var riktigt varmt men en liten vals eller två dansade jag med lilla S. Mot slutet hade vi tur och blev presenterade för ett par med en dotter på tio månader som bor bortåt Loka. Jag behöver fler människor att umgås med allmänt och i höst med lilla Si synnerhet så det känns jätteroligt.
Jag är inte uppväxt i en krets där man haft så särkilt benhårda eller traditionsenliga traditioner. Det har varit fint på många sätt att högtider varit ganska flexibla, inte så mycket press och också väldigt öppet för andra än de som alltid (de vill säga oftast) att vara med eller för någon av oss att säga, nä i år skippar jag och gör något helt annat. Samtidigt har jag ibland önskat mig lite mer traditionella inslag i våra firanden. Jag vill liksom vara en person som gör påskpynt och bakar jordgubbstårta. Jag misstänker också att jag någonstans har trott att jag automatiskt ska bli ”bättre” på att förbereda och orka göra sånt fix, i rätt tid, utan stress och njuta av det, när jag blev mamma. Hahaha…om någon kom hit med materialet och sen städade efteråt kanske? Jag älskar känslan av att ha krusidullerna på plats och Känslan av att ha gjort dem själv (när de blir lyckade), men just själva görandet…ja det är ofta kämpigt att ta mig för. Och många saker blir inte som jag vill ha dem och då blir jag i bästa fall sur i värsta fall nedslagen.
Jag tänker mycket på lilla S nu. att jag vill ge henne allt jag fått och har uppskattat och allt jag önskat att jag haft. En hel del alltså. Puh! Men om jag måste välja så önskar jag att hon ska få människor och musik. Att det ska finnas ett antal personer och familjer, människor i olika åldrar och faser i livet som vi regelbundet gör saker tillsammans med. som vi skapar vanor med, vilka blir till traditioner. Människor som vi väljer och som väljer oss. Och jag önskar att musik ska vara en del av några av de där traditionerna. Både att höra och göra så att säga. Egentligen är det väl så att de är de sakerna jag själv vill ha mest. Och därför också helst vill ge henne. Det går såklart hand i hand.
Trots detta har jag alltså flyttat ifrån alla mina självklara människor i Göteborg till en plats där ingen är vår än. Med en tämligen osocial make som absolut inte är intresserad av att måla ägg eller slå in julklappar. Och inte kan någon av oss spela ett enda instrument heller. Att bygga relationer tar sin tid. Så är det bara. Inget nytt under solen. Kanske låter det som att jag känner mig jätteensam. Så är det inte. Det jag emellanåt känner är snarare längtan, otålighet, förväntan och viss frustration. Över det där med att det faktiskt inte går att FF:a relationer. Tålmodig är inte ett ord som någon någonsin har beskrivit mig med. Jag hoppas för lilla S skull att hon har en smula mer av det än jag:)