Tio veckor med S

Header, del av foto av Eva Brandin, februari -21, gravidvecka 30.

Torsdag 22 juli klockan 21.50. Vid den här tiden för tio veckor sedan hade lilla S just kommit till världen via kejsarsnitt. Vi var nog fortfarande på post op och jag var förbannad över att de varken ville plocka bort min kateter eller låta mig sitta upp. Jag fick en lång förlossning, eller egentligen tre förlossningar i en, planerad hemförlossning som övergick i sjukhusförlossning och slutade i snitt. Alla tre hade sina fina delar men efteråt var sämre. Men allt det får bli en annan post. Ikväll vill jag skriva om de tio veckor som följt. S första tio veckor här ute med oss och mina första tio veckor som mamma. Fast jag känner nog att jag blev hennes mamma långt tidigare än förlossningen.

När barnmorskan la S på mitt bedövade bröst så var min omedelbara tanke, oj va ljus hon är! Själv var jag mörkhårig som nyfödd och hade föreställt mig henne likadan. Detta är det starkaste omedelbara intryck jag minns. Inte någon överväldigande känsla av oanad kärlek eller overklighetskänslor. Det var mera som att ja, där är du ju! Det kändes, och känns fortfarande som att hon har funnits inom mig alltid. Själsligt alltså, inte rent fysiskt. Även om jag ju rimligen också har haft halva förutsättningen för hennes existens i min äggstock sedan jag själv var lika liten. När hon låg där millimeter från mitt ansikte så kände jag absolut enorm glädje över att få ha henne på utsidan men samtidigt var det så självklart att hon var S. Jag älskar henne gränslöst men kärleken var inte våldsam eller ny. Den var intensiv men trygg och välbekant. Jag hade älskat henne lika mycket tre dygn tidigare. Och tre månader tidigare. Jag kände ett stort lugn.

Jag upplever tid annorlunda efter att S föddes mot tidigare. Särskilt extremt var det de första två, tre veckorna. Dagarna var otroligt långa, på eftermiddagen kändes morgonen som för flera dagar sedan. Samtidigt gick tiden fort. Jag minns att jag hade små känslor av panik över det, att jag inte skulle hinna uppleva henne nog som bebis för att det skulle gå så snabbt. Riktigt så farligt är det inte nu, och tiden i vardagen är mer eller mindre återställd, en dag är en dag så att säga. S liv däremot är något helt annat. Att de där första timmarna och dagarna med henne inte hände för något år sedan utan alldeles nyss förefaller omöjligt. Det är en livstid sedan. Dessutom är hon ju nästan dubbelt så stor nu?! Och ändå så oerhört liten.

Lugnet är kvar. Min rastlösa själ mår så bra av att vara mamma. Min ångest har aldrig varit så långt borta som nu. Jag behöver inte fundera över vad jag ska välja. Prioriteringen är gjord. Det är S och sen S. Sedan, om tid och ork finns allt annat. Eftersom all tid med henne känns så meningsfull så gör det mig ingenting. Jag har inte blivit liknöjd, tappat lust eller driv. Tvärtom känner jag lusten och drivet mer än någonsin. Men ingenting är bråttom. All fomo kraftigt reducerad. Och tvekar jag behöver jag bara möta hennes blick och det där soliga leendet.

Vi har haft tur. S är glad och nöjd med tillvaron. Vissa skulle säga att hon är en snäll bebis. Själv tycker jag det är ett fruktansvärt ord att använda om ett litet barn. Spädbarn är varken snälla eller dumma. De är inte heller jobbiga. Däremot kan det vara oerhört jobbigt att ha en bebis, i synnerhet om barnet har ont eller tillexempel inte accepterar att bli nedlagd alls på flera månader. Jag var helt beredd på, men fasade för, att behöva gå upp och vanka och vagga bebis på nätterna, att kanske tvingas se min lilla flicka vrida sig i magsmärtor jag inte kunde avhjälpa. Jag förväntade mig konstant sömnbrist och oroade mig över hur jag skulle klara av att vara ännu tröttare än under graviditeten. Jag räknade också med att uppleva stunder av intensiv ångest framkallad av existensiella tankar och överväldigande känslor. I stället mår jag bättre än jag kan minnas någonsin ha gjort. S sover nätterna igenom. Jag vaknar vanligen en gång på natten och sedan en gång till tidig morgon av att hon, fortfarande sovandes, har pickat sig närmare mig och ligger å gnyr eller smackar. Eller sparkar mig i ryggen. Jag ammar henne, oftast vaknar hon inte alls, och det har hittills så gott som aldrig varit något problem att lägga ner henne igen. Hon sover vidare. Från tidig morgon kan hon vakna oftare för amning men så länge jag somnar om somnar hon om. Så i början när jag hade mycket att ta igen kunde jag få sova, bortsett från korta amningsavbrott, till ett på eftermiddagen. Nog är det min dotter alltid. Dock, hon är alltid strålande glad när vi väl vaknar. Man möts alltid av det största leendet. Den detaljen kommer väl kanske inte från mig. På dagarna ligger hon numera långa stunder för sig själv och bara tittar och sprätter lyckligt. Naturligtvis har vi också stunder där hon sitter med oss i sin babysitter eller hos oss. Jag sjunger mycket med henne och Cris håller långa knasiga samtal. När hon är trött, hungrig eller har tråkigt så säger hon ifrån men skrik kan jag inte kalla det. Inte en enda gång hittills har hon varit ens i närheten av otröstlig. Förutom just amningen så är hon nöjd med vem som helst verkar det som. Vissa dagar kan jag plötsligt få känslan av att jag inte varit med henne tillräckligt, inte umgåtts liksom. Pratat. Då kan jag, fastän hon är supernöjd och jag egentligen behöver äta eller göra något annat, sätta allt åt sidan bara för att ta upp henne och hänga en stund. Det känns som att jag än så länge har större behov av henne än vad hon har av mig.

Jag är medveten om att detta kan komma att ändras över en natt, att hon med största sannolikhet kommer ha perioder när jag inte får lämna rummet. Men jag är så tacksam och glad för att vi fått den starten vi fått jag, C och hon. Aldrig hade jag trott att jag och C skulle få ett så harmoniskt barn. Även om tuffare perioder kommer så förefaller det ju som om hon är av en mer balanserad sort. Det gör oss som föräldrar oerhört gott. Man hittar saker att oroa sig för, stressa över och tjafsa om ändå när det gäller ens barn. Men, till och med C har slappnat av nu. Vi kan såklart bli trötta, lite uttråkade, eller stressade över det vi inte hinner med. Men livet med spädbarn känns faktiskt lättsamt. Jag nyper mig i armen och låter inte mina katastroftankar om att nu är det för bra, nu kommer något hemskt ske, få mer än svischa
förbi.

Nu är nu och nu är bra.