För en vecka sedan tog jag och lilla S tåget till Grythyttan och denna gången kom vi hit för att stanna. Tanken är i alla fall att vi nu byter basecamp, från Göteborg och hit. Det är med blandade känslor som jag packat den här gången. Vi har just fått en ljuvlig liten unge och det har min bror och min kusin också. Tre små tjejer som skulle kunna få växa upp i närheten av varandra. I Göteborg finns så många. Där finns flera av mina allra närmsta vänner och större delen av min familj, i synnerhet min mamma vars hjälp under graviditeten och första tiden med S varit helt ovärderlig. Jag har växt upp med syskon, kusiner och vänner, där fanns alltid en massa människor. Ska jag beröva min dotter den glädjen?
Men så fort vi är här så känns det så rätt. Jag mår så oerhört mycket bättre i det dagliga här. Det är någonting med att bara kunna gå ut genom dörren och där finns en liten plats bara för mig. Trädgården, om jag ens kan kalla det vi har för trädgård, är långt ifrån min mest romantiska dröm om tjusiga planteringar, lummiga rosengömmor och ett välmående trädgårdsland, men det är en plats där saker växer och den är vår. Det är inte tre trappor utan hiss, jag kan lämna mobilen på bordet när jag går in och fyller på min kaffekopp och ingen kan kräva att jag ska ha kläder på mig. Det sista är förstås extra skönt när man ammar. Jag tycker också om att vi har ett litet torg och det är allt. Det finns så mycket som drar i mig ändå. Och jag älskar att tänka att om ett år så kanske jag känner mer eller mindre alla jag möter på vägen till affären. Ja, som inte är turister då.
Men så är det det där glädje och lycka. Jag gör precis allt i dialog. Jag vet inte hur jag bättre ska beskriva det. Delad glädje är dubbel glädje brukar man ju säga. Jag inte bara uppskattar roligheter mer när jag delar dem med någon jag har också svårt att slappna av i nåt göttigt ensam. Jag kan nästan bli stressad av att vara ensam med det. Så har det varit så långt jag kan minnas och det har absolut inte blivit bättre med de senare decenniernas digitala utveckling, därmed denna blogg och mina fem instagramkonton?
Men det är inte bara glädje jag vill dela. Jag lever som sagt i dialog. Jag formulerar mina åsikter i dialog med andra. Jag behöver dialogen med andra för att veta vad jag tycker och viktigare, vad jag känner. En enda människa, min man, kan inte täcka hela mitt behov av dialog. Coronatiden har blivit ett tydligt bevis på det. När jag får för lite av min välbehövliga dialog så blir jag mer och mer spänd och fylld. Tillslut vill hela kroppen gråta utan att jag alls är ledsen för något. Samtidigt drar jag mig ofta undan när jag närmar mig det tillståndet. Det är som att jag inte orkar. Därför är jag lite rädd för hur det kommer bli här. Här har jag ingen annan än Cris som jag bara kan vara med. Här måste jag börja från början med alla. Så igår besökte jag Grythyttans kyrka som höll en liten lunchkonsert. Kvinnan som sjöng driver också kyrkans Familjekör. Så, nu är jag anmäld till den för hösten. På kvällen satt jag vid vårt skitiga och slitna trädgårdsbord på vår ojämna blandning mellan grusgång och, i brist på bättre ord, gräsmatta, under våra äppelträd som ser ut att bara komma att ge små skrumpna äpplen. Allt väldigt långt ifrån de fantastiskt fina hem jag ser på instagram, alla händiga resursstarka personer som renoverar sekelskiftesbyggnader på löpande band. Där precis allt verkar matcha och där all rabarbersaft tappats på tjusiga glasflaskor. Där satt jag och njöt av glass, rabarberpaj gjord på våra egna ärvda rabarber toppad med våra egna ärvda jordgubbar medan min alldeles perfekta fullständigt ljuvliga dotter på två månader var trygg och nöjd inne i huset med sin pappa. Och vet ni, där fick jag även sitta med min frukost imorse. Och ikväll kommer en av de finaste från Göteborg och hälsar på. Nä men det kanske går det här ändå! Och gör det inte det så kommer jag aldrig någonsin ångra att vi provade.
