Ibland blir livet inte som man planerat. Saker kommer emellan. När jag startade mitt instagramkonto och den här bloggen var min plan att jag skulle skriva ett blogginlägg varannan vecka. Och att man skulle kunna följa min väg till att hitta någon form av hus på landet att köpa. Sedan gick allting väldigt snabbt. Vi fick erbjudande om att köpa ett spännande hus och bestämde oss för att köra. I samma veva blev jag gravid. Planerat såtillvida att vi ville det men vi hade av olika skäl inte trott att det skulle ta sig omedelbart. Sex veckor in i graviditeten, faktiskt den helgen jag och min vän Alex åkte till Småland för en skrivarhelg i stuga, började jag må dåligt och sedan slog illamåendet i med full kraft. Jag har haft kämpiga månader där endast det mest nödvändiga har blivit gjort. Hur mycket av den utmattning och tidvisa sorg jag känt som berott på graviditeten och hur mycket som varit corona, jobbsituationen, relationskris, stress över att plötsligt köpa hus och försöka snabbt sätta sig in i och ta ställning till helt nya frågor är svårt att säga. Men utrymme och ro att skriva har jag inte haft. Lusten har däremot funnits där. Till det och mycket mer. 

Sedan den 1 mars är jag ledig och kommer så vara fram tills förlossningen som är beräknad till 5 maj. Jag har också en stor del av graviditeten jobbat hemifrån på grund av smittoriskerna. Cris arbetar på ett företag som beordrat hemarbete sen pandemin startade. Detta har gjort att vi, sedan vi fick tillträde till huset vi köpt, har kunnat vara där en del under vintern. Så nu sitter jag här, på övervåningen i vår villa i Grythyttan, i ett litet soligt rum och skriver. Jag är förväntansfull, supertrött, glad, stundtals livrädd, lite stressad men framförallt tacksam. Tacksam för att ha en praktiska och ekonomiska möjligheten att testa detta, tacksam att ha en partner som också ville och vågade, tacksam över att själv våga och tacksam över att för en gång skull känna att jag har lite bra tajming. 

Jag har ofta känt att jag gör saker vid lite fel tidpunkt men jag måste ändå säga att jag denna gången haft flyt. Jag har min första fasta anställning någonsin i ett stabilt bolag och även min man har klarat sig genom organisationsförändringar under pandemin och har en bra lön. Jag blev gravid och har mått dåligt absolut men bebis har mått bra. Barnet ska födas lagom till semester och föräldraledighet gör att vi kan testa att bo här utan att behöva ta alltför stora beslut kring arbete med mera innan vi fått känna på livet utanför Göteborg. Jag är öppen och ödmjuk inför att jag kanske sitter här om ett halvår och att det inte alls känns bra. Att något gått sönder i huset som vi inte har råd att ta hand om, att min man kan bli uppsagd eller, den onödiga men smått oundvikliga tanken att något ska hända vårat barn. Eller bara att vi inte trivs. Men, att vänta med allt, med livet, tills man har kunnat försäkra sig mot allt är,  förutom i praktiken omöjligt, för mig inte ett alternativ. Livet är ju nu och hela tiden. Jag har längtat efter att pröva något annat och nu kunde jag det. Jag har en massa privilegier som många inte har. Men jag vet också att många med betydligt mer resurser vad gäller såväl pengar som kunskap och kontakter som krävs för att göra de förändringar de drömmer om ändå ofta inte gör mer än drömmer. Ibland gör det mig frustrerad och till och med arg och jag tänker att va fan, se vilka möjligheter du har som många andra aldrig får. Ibland gör det mig ledsen, att vi är så många som traskar på när vi vill något annat, i synnerhet när det där traskandet mest verkar bidra till att man spenderar mindre tid med de människor man älskar, tär mer på jordens resurser, mår sämre psykiskt och fysiskt och inte orkar agera när man borde. Ibland peppar det mig, att själv våga chansa, följa min magkänsla och också hoppas att det kan inspirera någon annan att också våga. 

Morgonkaffe
Morgonkaffet

Vi kom upp hit i lördags och här har varit soligt och fint i flera dagar nu. Jag har för första gången kunnat sitta långa stunder på vår trapp och njutit. Det ska bli spännande att se vad som kommer upp ur våra rabatter längre fram i år. Jag längtar efter att kunna ta tag i saker. Alltifrån att undersöka dräneringsbehov och annat läskigt till att köpa lite blommor till verandan. Det får bli sen. Sen när bara det att knyta mina egna skor inte innebär att jag måste vila efteråt. Tills dess blir det att tanka d+vitamin och njuta av att ha en egen trapp. Bara en sån sak!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *