Jag är ett stadsbarn som växte upp utan landställe men med Slottskogen runt knuten och utflykter till skärgården varje vecka med mitt hippiedagis. Mina mesta “bo på landet” upplevelser fick jag hos mormor. Mormor Inga bodde med sin man längs ut på Vrångö. Inte Vrångö i Göteborg utan Vrångö i St Annas skärgård utanför Söderköping. Där fanns grönsaksland, fruktträdgård, blåbärsskog och potatiskällare. Där var kompost, källsortering och att “kissvattna” en självklarhet långt innan det blev hippt bland medelklassen i Majorna. Mormor och hennes Lasse var enormt flitiga och väldigt generösa. Detta gjorde att jag vande mig vid att ha hemkokt sylt året om och att man på sommaren åt nyskördade grönsaker. Det var inte förrän jag blev vuxen och de för gamla för sitt självhushåll som jag förstått hur mycket det där kommit att betyda för mig. Nu förstår jag min mamma och mosters oändliga tacksamhet. Jag förstår deras i oss barns tycke eviga tjat om hur fantastiskt detta var. För mig var det ju bara så det var på landet. Det var ju inte alls tjusigt eller storslaget jämfört med mina barnsliga drömmar. Jag drömde ju om att bo i ett stort vitt sekelskifteshus med ett flott stall med fullblodshästar där färgen på vojlock och nosgrimma matchade. Senare drömde jag om en villa nära stan med egen pool och charterresor om somrarna. Jag drömde inte om mulltoa och syltkok. 

Idag saknar jag kanske inte mulltoan nämnvärt. Men jag saknar att gå barfota ner till bryggan för ett morgondopp. Och jag längtar efter smaken av hemgjord blåbärssylt. Men framförallt, så fort jag är på ställen där det är mer landet än stad, mer natur än asfalt, så mår jag så oerhört mycket bättre. Jag är trött på att bara besöka naturen. På att det ska vara ett projekt att ta sig ut. Länge har boende eller fritidshus utanför stan varit, eller känts som, en ouppnåelig dröm för mig. De konkreta hindren och de till synes oförenliga behoven eller önskningarna har varierat. Det har handlat om ekonomi, jobb, vänner, sammanhang. Så plötsligt har jag nu en situation där jag känner att jag i princip bara kan välja det ena eller andra. Detta innebär självklart också att välja bort. Det finns ingen garanti för att det blir “rätt”. Och det kommer inte att gå över en natt. Men det finns plötsligt där som en helt möjlig möjlighet. Och det känns fantastiskt!

mormor Inga i grönsakslandet
Min älskade mojmoj i sitt grönsaksland på Vrångö

2 Comments

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *