Häromveckan såg jag att den gamla missionskyrkan, numera kallad Festkyrkan eftersom den varit studentboende i några år, lagts ut till försäljning. Det är en fantastisk byggnad med lägenhet och två väl bevarade vackra salar. Jag önskar så att den som köper också kommer att bo där permanent och göra något skoj av huset. Jag skrev några rader i Facebooks bästa grupp Hejja Livet om min flytt och uppmanade andra att följa sina drömmar och kanske bli min granne. Jag tror tyvärr inte någon slagit till men jag har fått en del frågor i kommentarer och pm just om hur jag kunde säga upp mig, vad jag jobbar med nu om jag bor själv osv som jag tänkte försöka svara på här.
När vi, dvs jag och min man, fick för oss att vi skulle köpa ett hus i Grythyttan var vi två vuxna med kvalificerade jobb och inga barn. Vi bodde i en relativt billig hyresrätt och hade inga lån utöver mitt csn-lån. Vi hade dock inte några stora besparingar. Jag eftersom jag fram till bara ett par år tidigare hade arbetat som frilansande inom scenkonst han eftersom han aldrig brytt sig om att spara. Han ångrar sig idag kan jag meddela. Så med det vi hade så kunde vi max ta lån på 850000 och således köpa för 1 miljon. Det fick man då, 2020 efter att covid slagit till inte någon annat än renoveringsobjekt för på det avståndet från Göteborg som jag hade önskat att vi skulle kunna köpa ett fritidshus på.
Vi åkte på roadtrip i juli. Av en slump hamnade vi i Grythyttan och ja, fick feeling. Va fan, vi flyttar sa vi. Jag skrev i olika lokala grupper på Facebook och snart hade vi flera hus att kika på. Sagt och gjort i augusti var vi uppe igen. Vi tittade på ett par tre hus men föll för det första direkt. Vi skulle ha råd att ha dubbelt ett tag, det var covid och arbete skedde på distans vi ansåg att vi hade utrymme att prova på. Men helt ärligt hade vi nog gjort det ändå. Vi kan båda ha ångest över små saker men stora beslut fattar kvickt och med magen. En månad senare, mitt i köpeprocessen plussade jag. Ja ja det blir bra det med tänkte vi. Det var inte alls oplanerat men ändå mycket överrumplande.
För att fatta mig kort har vi flyttat i nästan två år. Först var detta vårt fritidshus. Tillträde var november och vi växlade mellan att vara här och i Göteborg där vi också bytte vår trea till en tvåa för att få ner hyran. Det enda i den här karusellen jag i backspegeln velat göra annorlunda. Så här i efterhand så hade vi nog mått bättre och till och med tjänat ekonomiskt på att inte ha gjort så, men det är en parantes.
Efter lilla S födelse i maj 2021 flyttade vi ut hit mer permanent. Hösten ägnades åt att bit för bit få hit våra grejer. Jag var föräldraledig och tog föräldrapenning helt i början men senare varannan vecka. C jobbar heltid. Fr o m december hyrde vi ut lägenheten i andra hand, dock fick vi bara okej på ett halvår och inte ett år som vi hade önskat. Så nu är den uppsagd och nycklarna lämnades igår!
Sedan årskiftet och fram till lilla S ettårsdag har vi levt enbart på C:s lön. Sedan tog jag föräldrapenning för att skydda sgi:n fram tills att universitetets sommarkurser började. Nu pluggar jag 50% men helt utan inkomst eller csn. Så just nu lever vi på C.s föräldrapeng.
Det är en stor skillnad mot det riktigt goda livet vi levde där ett par år. När vi inte behövde fundera på om vi hade råd med utemat eller för den skull, en liten resa någonstans. Men för mig är att kunna ha Lilla S hemma och att hemma är här och inte storstan så mycket värt. I slutändan långlivade C:s föräldrar oss handpenningen på huset vilket innebar att vi kunde behålla våra besparingar, vi hade annars tvingats låna runt 50000 samt tämt allt vi hade. Denna buffert använder vi för att fixa saker med huset och flytten. Den har minskat betydligt. Och nu stiger alla priser. men jag känner mig trots det ganska lugn. Vi klarar oss absolut. Och vi har valt detta för att vi vill kunna slippa tidig förskola för Sigrun. Jag hade kunnat jobba jag också.
C arbetar med programmering och design på ett företag i Göteborg. Han har efter covid då de alla varit helt på distans sedan långt innan kravet på det kom, fått ok på att fortsätta så året ut om han kommer en vecka i månaden till kontoret. Detta har i praktiken bara blivit några få månader pga förlängda restriktioner och nu föräldraledigheten. När året är slut får vi se vad de säger och hur det blir för Cris. Vi tänker att i hans bransch löser det sig.
Jag sa upp mig under våren från mitt jobb som HR-partner på ett stort bygg- och anläggningsföretag. Jag har sedan dess fått och tackat nej till ett HR-jobb här och jag har också fått förfrågan från flera kulturskolor i regionen som saknar danslärare. Dans är vad jag arbetade med tidigare. I övrigt har jag tidigare arbetat i olika serviceyrken och jag är öppen för diverse så jag är inte särkilt orolig för jobb när jag längre fram ska börja jobba igen. Örebro ligger dessutom inom pendlingsavstånd, även om pendla inte var vad jag flyttade hit för. skulle det bli kris så går det.
Jag tror att många är onödigt rädda för att prova saker som innebär att säga upp fasta jobb eller hyreskontrakt, att hoppa av utbildningar eller börja nya. Jag vill tillägga att C:s föräldrar inte sitter på någon mer buffert och att mina föräldrar aldrig har haft pengar att hjälpa oss med på det viset. Det går att göra saker ändå. Jag upplever att de jag träffar som växt upp i en ekonomiskt välmående medelklass är mycket räddare för att testa på annat än vi som växt upp i familjer där pengar varit en bristvara. Jag skulle unna folk att tänka lite mer på att det är bara ett liv vi har. Självklart är det vettigt att vara klok, att spara pengar om man kan och att tänka över stora beslut. Men, jag tror många skulle må bättre av att våga pröva lite mer. Att inte vara så rädd för att göra fel val. Att tänka mer med magkänslan och hjärtat än med pensions- och barnens bosparhjärna.