September är här och det betyder nystart för mig. Jag älskar årstidsskiften. Mitt år är inte runt. Snarare då en avlång rektangel med något rundade hörn. Här finns ständigt nya chanser att ”börja om” eller ”starta upp”. Extra mycket så vid årets början och efter sommaren, det nya läsåret. Detta hänger kvar trots att skoltiden ligger bakom mig. Jag vet att det inte är unikt för mig att känna så. Det är lätt att tänka att vi fungerar så här eftersom vårt samhälle är så fokuserat kring årstiderna. Dessa accentueras ju ständigt såväl under skolåret och på arbetsplatserna som i media och reklam. Vi har högtidsfiranden, pyssel och pynt, kickoff:er, kvartalsredovisningar, ny kalender, säsongens ”must haves” och reor. Men jag tror inte att det är fullt så enkelt. För mig kommer mycket av lusten och energin i en ny årstid också från skiftningarna i naturen, framförallt i hur luften känns och doftar. När jag drar ner sval fuktig höstluft i lungorna känns det som att allt är möjligt. Konturer blir skarpare och färger klarare. Gruset under skorna knastrar lite mer knastrigt. Jag fylls av en stor lust att upptäcka nytt.
När jag var yngre innebar dessa skiften många gånger också att jag skulle bli en ny person. I synnerhet när de sammanföll med en flytt. En lite bättre variant av mig själv. En som håller ordning hemma. En som alltid ser piffig ut. En mer vältränad tjej. Någon som gör utflykter i skogen minst varannan vecka. Som läser kurslitteraturen i tid. Som skicka julkort. Jag kan fortsätta hur länge som helst. Det har hur som, suprice! aldrig fungerat. Jag är densamma. Ofta har jag fastnat vid drömmar och planering för att bli den där nya personen. Letat efter exakt rätt bok som ska få mig att skriva dagbok varenda dag, eller närt alla små projekt med så mycket ambition och så många idéer att det blir för stort och övermäktigt. Så hur hanterar jag då september och höststarten när jag flyttat till ny ort, blivit med hus och trädgård och dessutom är nybliven förälder? Ja, sisådär skulle jag säga.
Jag får hela tiden påminna mig själv att inte dra igång för många projekt. Jag övar på att vara okej med att något är halvfärdigt och sen faktiskt slutföra det när jag får möjlighet. Inte bara hitta på ännu något nytt. Framförallt behöver jag jobba med att göra ”bara litegrann” och njuta av det. Som exempel, vår tomt är ett enda kaos. Vi har fullt av skräp från vår lilla lada som väntar på att bli slängt i en container vi inte vet när vi får hit. Rabatter och buskar ser katastrofala ut. Gräsmattan är ett hav av maskrosblad. Vi har massor av ris som behöver forslas bort. Typsikt mig hade varit att planera för hur allt ska bli när det är klart och inte tycka att jag kan köpa blommor till den lilla verandan innan dess. En lite vettigare dag kanske jag hade tänkt, ja men jag kan fixa bara altanen och sen gett upp allt när jag inte hittat rätt balkonglådor. Därför kan jag stolt berätta att jag i förbifarten köpte tre utomhusväxter och satte på trappan häromdagen. Trots att jag inte hade fina krukor till allihop. Nu står de där och väntar på att jag ska fylla på med jord.
Jag ville lämna stan för att ha lite mindre som drog i mig, för att kunna vara mer till freds där jag är. Nu är jag här och jag har flyttat från Göteborg, inte mig själv. Mig själv får jag fortsätta dragas med. Men det är lättare för mig att njuta i det lilla här. När solen lyser på min vackra ljungplanta i sin fula kruka så känner jag mig barnsligt lycklig över att jag har en trappa som jag pyntat. Jag vet med mig att jag inte skulle ha njutit mer av den synen för att grusgångarna hade hunnit anläggas eller carporten tömts på bråte. En rörig trädgård är fortfarande en trädgård. Den luktar höst trots allt. Och kanske kanske att jag är en lite klokare människa nu, om än densamma.
Kul att följa dig!