Med bebis i lingonskogen

Igår gav jag mig ut på min allra första längre promenad ensam med min dotter i sele. Jag ville flytta från stan för att kunna ta mig ut i skogen utan att det ska behöva bli ett projekt. Så kom lilla S och vips så blev bara det att förflytta sig mellan våningarna i huset ett mindre projekt. Jag har flera olika sjalar och en baby ergo (en superbra bärsele) men eftersom jag fortfarande är svag och snabbt får ont i bäckenet så har hennes pappa fått stå för bärandet på utflykterna. Lösningen slog mig häromdagen, vandringsstavar! Vi köpte ett par Urbergstavar förra sommaren då vi snubblade på en rea och de har sen dess legat bortglömda bland våra campinggrejer. Nu åkte de fram och jag provgick med stavar utan barn i söndags. Vilken skillnad det gör. Det är fantastiskt.

Så igår var det äntligen dags för min solopremiär i skogen. Jag planerade att gå samma runda som vi gått i helgen, dels för att den var lagom lång och jag var säker på att hitta, men också för att jag sett så fina lingon som jag ville plocka. Jag tog med mig en liten packning, en blöja, våtservetter, S lilla tygbok, en flaska saft, en banan, en käck picknickfilt från Rusta som blir liten och platt när man viker ihop men står emot väta, myggspray och plastpåsar till lingonen. Jag packade i min lilla löparryggsäck, världen bästa grej. Så smidig, lätt och liten men ändå får man plats med allt man behöver. C hjälpte mig få upp S i selen på ryggen. Det är mycket lättare för mig att bära henne så men räknade med att få bära på magen på vägen hem då det kändes omöjligt att på egen hand sätta henne bak. Ryggsäcken frampå, mobilen lättåtkomlig i fickan på låret (använde den som spegel för att kolla till bebis emellanåt) och stavarna i hand och så bar det av.

Det var otroligt mysigt att gå där på stigen med min unge på ryggen. I början kände jag efter hela tiden, andas hon, kollade med mobilen, ingen geting i ansiktet, men ganska snart kände jag mig lugn. Det var jättefint väder men jag mötte ingen alls. Skogen var så vacker, ni vet så där perfekt avstånd mellan träden, tätt men så att man ändå ser jättelångt. Jag tycker det är så häftigt när man går sådär att tänka på att precis såhär kan det ha sett ut för 100 eller 200 år sedan också. Det finns liksom inget inom synhåll som säger att det är 2021 och inte 1703. Under sommaren har jag lyssnat på Historiepoddens följetång om Dackefejden och jag kan möjligen ha fantiserat om bakhåll och bråtar under min lilla vandring.

Efter en precis lagom stund kom jag fram till lingonen. Där är färre träd och det var ganska varmt och soligt. Jag hittade i alla fall en någotsånär skuggig fläck att lägga filten med S på och där var hon nöjd ett bra tag. Det var så gott om lingon att jag inte behövde flytta henne en gång, jag kunde bara plocka runt om precis där vi var. Efter lite amning och ett blöjbyte för bebis, saft och kisspaus för mamma kunde jag plocka ännu en stund. En hemskt glad hund med matte kom förbi där vi satt i övrigt var det fortfarande helt tomt på människor.

…som jag absolut gick ifrån och fick gå tillbaka efter




Min lingonskörd…



Senast skrev jag ju om min svårighet att göra lagom och jag måste berömma mig själv för att jag lämnade lingonen medan både jag och bebis fortfarande var nöjda och glada och jag hade energi till hemvägen. När jag hade kanske 300 meter kvar började jag känna mig trött i höfterna, inte förrän då, vilket är jätte jättebra. När man återhämtar sig från foglossning så är tålamod och skynda långsamt och lagom allt har jag fått lära mig den hårda vägen. Det är oerhört trist men jag känner mig lite hoppfullare efter att både ha gjort ett gympass i förrgår (trist å strikt ordinerat av sjukgymnast men ändå) och denna skogspromenad igår och känna att det inte känns dåligt idag. Kanske kan jag få uppleva en stark kropp igen en dag.

En liter lingon blev det, som jag kokade sylt på idag. S fick smaka, hon tyckte varken bu eller bä vad det verkade. Jag är så glad och tacksam att det fungerade att ge mig ut på egen hand. Jag ser så fram emot alla utflykter jag ska göra med min goa fina dotter. Fast att hon än så länge mest sover där i selen och verkar nöjd var hon än är så är det något annat att ha henne med än att vara bara jag. Och det må vara ett litet projekt att ta sig ut trots att skogen är nära. Det är så lätt att fastna inne med bebis. Det tog nog en timma från att jag tänkte, nu kan jag gå, tills att vi kom ut. Men väl ute var allt bara enkelt och magiskt. Tänk om vi inte hade kommit hit förra sommaren? Eller inte var så galna att vi köpte hus på en främmande plats bara för att vi fick lite feeling. Eller avbröt planen när jag blev gravid för hallå, köpa hus, byta lägenhet och vara gravid, det är ju för mycket, en sak i taget…Jag är så tacksam att vi vågade och att jag inte behöver vara föräldraledig i en grå och snöslaskig storstad i vinter.

Å hörni, med lite fix å trix fick jag faktiskt dit henne på ryggen igen, alldeles på egen hand:)

En kommentar

Lämna ett svar till Mark Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *