Kroppen min

Jag ligger utsträckt på rygg på golvet och känner en medvetenhet i kroppen jag inte känt på mycket länge. Den börjar i mitt center, utrymmet mellan revben och pubisben, som känns varmt och starkt. Det låter mig sträcka ut armar och ben till fullo och lite till. Skickar ut vad som känns som tunna tunna trådar av energi vilka varsamt smetar ut min torso, min ländrygg och mina lemmar ner i golvet och ut ut ut alltmedan de håller dem kvar, i kontakt med detta center och med varandra. Känslan går bortom fingrar och tår, det är som att jag pressar ut rummets väggar en minimal millimeter. Jag känner mig och jag känner äntligen igen mig själv.

När jag blev gravid var jag 36 år och i min livs sämsta form fysiskt, kondition, styrka, rörlighet inget var som det skulle. Ett par års kontorsarbete hade satt sina spår. Förutom att jag upplevde mig stel och svag så kände jag heller inte igen mig i min kropp, vare sig i hur den kändes eller såg ut. Att kroppen min inte kändes som jag är en process som jag tror startade så smått ganska snart efter att jag slutat min dansutbildning 2010 och därmed inte tränade på heltid längre. Med åren (och åldern?) har det blivit allt tydligare och gått i allt snabbare takt. I synnerhet så sedan jag slutade arbeta med kroppen helt och hållet för omkring fem år sedan när jag bytte bana helt: från dans och scenkonst till HR arbete.

Så, i augusti förra året hade jag inte tränat regelbundet på ett par år. Jag började må illa tidigt, i v 5 eller 6 vilket höll i sig ett par månader. Jag fick foglossning och också denna kom tidigt men framförallt var jag enormt trött hela graviditeten. Den tröttheten liknar ingenting jag tidigare upplevt och då har jag ändå varit deprimerad. Det blev alltså inte många steg gång under de 41 veckor jag bar på lilla S och det har inte blivit särskilt mycket mer sedan hon kom för snart åtta månader sedan. Jag har fortfarande ont i ljumskar och pubisben vilket hindrar mig att göra det jag vill också i vardagen. Det har känts hämmande, tråkigt, frustrerande och skrämmande. Kommer det alltid vara så här? Kommer jag inte kunna springa, hoppa, dansa eller ens arbeta i trädgården jag äntligen har?

Jag har varit hos fysioterapeut ett par gånger sedan S föddes. Jag har blivit tillsagd att inte göra något som gör ont. Det har varit omöjligt och mest resulterat i att jag knappt tränat men haft ont i vardagen. Härom veckan startade jag en prenumeration på en träningsapp som jag testat för länge sedan och som nu utökats med bl a två postpartum-program. Jag önskar jag hade gjort det tidigare. Jag har tolkat informationen där om att inte starta för ok från läkare som att träningen skulle vara tuffare, men jag undrar om inte det programmet hade varit super redan ett par månader efter kejsarsnittet. Man kan ju alltid modifiera enstaka övningar som inte fungerar. naturligtvis behöver man inte en app eller ett program för att göra rätt övningar, varken vid postpartum-träning eller annan träning men det hjälper mig mycket. Jag har ju tränat större delen av mitt liv men jag har inte behövt ta ansvar för vad och när, och jag har svårt för det. Jag hittar inte motivationen att pusha mig och det är så gott som omöjligt förlig att få till kontinuitet. Och kontinuitet är ju egentligen det enda som betyder något, vad du än tränar.

Så förra måndagen körde jag i gång. Programmet är uppbyggt kring 3 styrkepass per vecka, ett överkropp ett underkropp och ett helkropp. Det är väldigt grundläggande övningar som att bara aktivera bäckenbotten och den djupa magmuskulaturen. I går körde jag helkroppspasset och beslöt mig för att lägga till ett block med marklyft, axelpress, knäböj och bänkpress. Jag tog väldigt lite vikt, målet var att känna på övningarna. Och herregud så gött det var! Jag blev rusig av lycka. Trots det minimala viktpåslaget så kändes det i baksidan kan jag säga, där finns absolut ingenting kvar. Jag kom hem och kände mig som en ny person. Eller snarare som mig själv igen. Istället för att ligga still i soffan hela kvällen medan vi lyssnade på vår ljudbok var jag på golvet och stretchade eller helt enkelt bara njöt av att ha en kropp som kändes. Snacka om att jag tagit min kropp för given förr. Det är oerhört lätt gjort. En sak som följer med att vara i dålig form är i alla fall att det krävs mycket lite för att få resultat. Idag känner jag mig starkare och piggare än på länge och bortsett från träningsvärk så gott som överallt så har jag INTE ONT!

TB till 2016 när jag var stark och klättrade upp för sjuka stup med packning på ryggen.

2 kommentarer

  1. Såå fint och igenkänningen kring beskrivningen av hur du kände dig i kroppen precis innan graviditeten är slående. Jag lyckas heller inte motivera mig till någon kontinuitet, har liksom bara gett upp det där med att gilla sin kropp 🤷‍♀️ stolt över dig!!!

    Alix

Lämna ett svar till Mrs Loghin Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *